Namnet beauceron syftar på den franska regionen Beauce, belägen sydväst om Paris. Rasen har dock funnits i hela norra Frankrike under lång tid. 1809 beskrevs beauceronen och dess långhåriga släkting briarden, en annan nordfransk vallhund, i en artikel. På franska kallas hundrasen även berger de Beauce, vallhund från Beauce, berger français, fransk vallhund, eller bas-rouge, rödstrumpa. Rasen påminner om rottweilern, och är precis som den en molosserhund, men är mindre och inte lika kraftig. De färgteckningar som Svenska Kennelklubben tolererar är svart eller grå med ekorröda tantecken. En annan egenhet är att beauceron har dubbla sporrar på bakbenen, vilket även briarden har.Beauceron är en gammal fransk vallhund, vilket dess namn också indikerar. Rasens förfader nämns i en skriftlig källa från 1578. 1896 fastställdes rasens karakteristika av en fransk expertkommitté. I takt med att herdarna försvann från Frankrike minskade även behovet av vallhundar, men beauceron fann en ny uppgift som familjehund.
Beauceron i familjen
En beauceron ska vara balanserad, öppen och robust men ändå smidig. Till uppförandet ska den vara rättfram, klok och orädd. Den är lätt att träna och lyhörd för förarens vilja, vilket kräver mjukhet, konsekvens och fingertoppskänsla. Rasen har en stark flockkänsla, vilket gör att den helst vill vara i närheten av sin familj och är hundraprocentigt lojal mot denna. Denna egenskap gör även beauceron till en god vakthund, och den tros därför ha använts vid framavlandet av dobermannpinschern. Den är en trevlig, oöm familjehund som måste aktiveras. Den fäller två gånger om året, men resten av tiden är dess päls mycket lättskött.
En beauceron kan användas till flera olika hundsporter, och kan tränas upp till en hög nivå. Den mognar dock långsamt, och är inte färdigutvecklad förrän vid tre års ålder. Träningen bör därför bedrivas steg för steg, och i kortare, lekinriktade pass istället för i längre, krävande sessioner.